Sagt om Stagnelius

"Svenska språket har han på sina fingrar; och hade vid 14 års ålder".

(Fadern Magnus Stagnelius)

 

"Erik Johan deltog föga i sina jämnårigas lekar och tidsfördriv, han vandrade om sommaren omkring på de av Ölands rika flora smyckade ängarna vid prästgården och anträffades ofta på någon hög sten eller kulle som lämnade utsikten fri över det jämna landskapet och det vida havet, som här icke brytes av skär eller holmar. Hans käraste lek lärer eljest varit att kliva upp på tak, stegar eller dylika föremål och därifrån nedhoppa. Varnad för dess halsbrytande övningar, svarade han käckt, att han därigenom nog till slut skulle lära sig flyga".

(Systersonen Johan Magnus Wimmerstedt)

 

"Stagnelius är en genialisk, men besynnerlig, lurvig, burschikos varelse. Varm, men oklar, och allra mest rasande fantastisk, då han bemödar sig att tala kallt förstånd. Till hälsan synes han mig tyvärr redan förstörd och hans diet lär ej vara den bästa".

(Erik Gustaf Geijer)

 

"En kär plats för gossen var även den närbelägna kyrkogården. Där hade han redan vid 6 ā 7 års ålder, utan annans bistånd, lärt sig skriva genom att i sanden efterbilda de på gravstenar och gravkors anbragta bokstäverna. Denna hans färdighet upptäcktes tillfälligtvis av prästhusets gamla hushållerska, som en gång av en händelse överraskade gossen under pågående skrivövning. En kort tid därefter hade gumman bjudit till sig några andra kvinnor, för vilken hon i gossens närvaro omtalade att lille Erik Johan kunde skriva. När tvivelsmål därom yttrades och den sistnämnde ej var villlig att visa prov på sin färdighet, blev gumman envis och släppte icke sin lilla gunstling förr än han på en papperslapp skrivit ett par ord. Sedan gummorna hopstavat de stora ojämna bokstäverna, befunnos orden vara: Otäka fruntimmer".

(Systersonen Johan Magnus Wimmerstedt)

 

"Ifrån sina spädaste år röjde han mycket geni, i synnerhet stor fallenhet för poesin. Han hade starkt minne, stor urskiljning och genomträngande omdömeskraft".

(Fadern Magnus Stagnelius)