Näktergalen

Sköna flicka! Näktergalen,
som, i nattens dunkla timmar,
fyller parkerna och dalen
med sin tungas silverljud,
ej lik Junos fågel glimmar,
ej i svanens vita skrud.

Örnen lik, på spända vingar
kring olympens blåa salar
ej han svävar - ej han bringar
hämndens blixt åt gudars far;
ej till Cyperns myrtendalar
Fröjas lätta vagn han drar.

Skild från strider, glam och lekar,
den förkastade sig gömmer
i en magisk natt av ekar
undan solens grymma sken,
och i stilla svårmod drömmer
på en dunkel, lövrik gren.

Men när dagens buller tiger,
stjärnans guld i azurn lågar,
Luna fram på valvet stiger
och försilvrar ängens å;
då han vaknar, då han vågar
sina ömma drillar slå.

Och hans kärlekssuckar sväva
musikaliskt genom lunden.
Strax på flickans kinder bäva
pärlor av en himmelsk gråt;-
står, av hemlig vällust bunden,
vandrarn på sin öde stråt.

Mig, Amanda, himlen givit
liv och anda, själ och tunga.
Flicka, jag har skapad blivit
endast för att prisa dig.
Jag kan älska, jag kan sjunga -
fordra icke mer av mig!