Den signade dag

Sig gryningens silfver i rodnande glans
Förbyter och Östern betäcker,
Och morgonen, prydd af sin himmelska krans
Sin hjässa ur vågorna räcker.
Han fogeln till sånger och djuren till dans,
Till andakt Människan väcker.
Se Lärkan som sväfvar i skyarnes höjd,
Förkjusning lyfter dess vingar!
Hon dricker den svalkande morgonens fröjd,
Sin Skapares ära hon klingar.
Är Mänskan den enda i Skapelsen röjd,
Den Skapelsen kjusning ej bringar?
O! minnoms den saliga morgonstund,
Som nåd och frälsning oss tydde!
Han tillog oss frid med sin rosenmund
Och villor och skräckbilder flydde,
Ty Räddaren nedsteg ur Änglars förbund
Och lagen för stoftlifvet lydde.
Så skön öfver Jorden en dag ej ler,
Så länge dess låga ej räcker,
Att blek han ej sjunker i Vestern ner,
Att natten dess fackla ej släcker.
Så lyckan oss fåfängt sitt solsken ter,
Snart Dödens natt oss betäcker.
Som trälen längtar att ropad bli
Af aftonens klockor till hvila,
Så bidar en Christen sin stund att bli fri,
Han gläds att timmarne ila.
Mot honom förhoppningens stjärnor i
Den tysta skymningen smila.