Aftonpsalm

Efter Claudius

Sin skugga natten målar,
Af gyllne stjernor prålar
Det mörkblå fästets grund.
Ur jorden dimman stiger,
I helig stillhet tiger
Det vida fält, den skumma lund.

Naturen är så rolig -
Hur stilla, hur förtrolig
Hon ler, i skymning klädd!
En kammar lik, hvarinne
Den tunga dagens minne
Vi slumra bort på hvilans bädd.

Se, Månen vänligt myser!
Till hälften blott han lyser
Och är dock rund och skön.
Ack! i vår blindhet fräcka,
Vi mången sanning gäcka
För det han undflyr ögats rön.

Vi stolta barn af gruset
Från helgelsen och ljuset
I öknar fjerran gå.
Vi mycket veta vilja
Och oss från målet skilja
Ju mer vi tänke målet nå.

O Herre! mot det höga
Oss vända lät vår öga
Med tillförsigt och ro!
På jorden re`n beskär oss
En strimma ljus, och lär oss
att älska, hoppas och att tro.